1
Men helt klart att ha en tvångskänsla att behöva prestera under tiden man har svackan kan vara ganska tuff att tackla.
När jag började spela mer på riktigt så var jag 14, lirade i ett coverband, ihopsatt av vår musiklärare.
Tyvärr så var vi ganska olika som personligheter, så det var ganska mycket tjafs och bråk, försökte hålla mig ganska neutral, men blev ju så att ena lägret snackade skit med mig om det andra lägret i bandet och vice versa, dessutom så fick man ju hela tiden höra om en så många gånger bättre gitarrist, som en av grabbarna spelade med (du kan ju tänka hur det kändes, att brottas med både känslan att vara dålig och ha scenskräck). Nåväl, scenskräck brottas jag till viss del med än idag som ganska nyfylld 30 åring (kulturfarbror??) men känslan av att vara ¨dålig" vände jag på, blev mer att nu ska jag öva å visa dom jävlarna.
Så i allafall för min del blev det så att jag slutade det bandet två gånger, sista gången, på riktigt 2001, kanske lite dåligt tajmat eftersom åren av slit hade börjat löna sig och gigen strömmade på mer och mer.
Jag var helt enkelt less på situationen, less på bråk och tjafs jämt, less på skitsnack, less på musik. Spelade faktiskt ingenting på nästan ett år.
Vill också lägga till att vi är goda vänner idag och att jag har inget emot grabbarna och jag är glad för deras framgång att de får spela både runt i sverige och norge.. att hoppa av och lägga gitarren på hyllan var bara något jag var tvungen att göra för min egen skull.
I november 2002 började jag sakta att spela lite på ploj igen, kan säga att fingrarna va hyffsat rostiga och ville inte alls göra som jag ville ha ha
Sedan blev det ju mer och mer sug att öva teknik igen, spelade runt lite med lokala musiker i olika situationer och hade skoj, sedan 2009 hade jag turen att få gå med i bandet jag spelar i idag, Bulletsize.
Som personer är vi mer lika varandra, vi har jäkligt skoj ihop, har högt till tak och kan varandra utan och innan så vi vet när vi kan flamsa på lite och vet när vi ska vara tysta.
Grymt genomsnälla snubbar är det i allafall.
Har väl alltid trott att jag ska hålla på med musik, men var ganska inställd på att det bara skulle vara på hobbynivå, typ ett par plojgig varje år och helt plötsligt kom jag med i ett band som tog mig ut i europa 2 gånger innan jag fyllde 30.
Men det blir skillnad, för det mesta tycker jag att öva är roligt idag, men visst, innan gig så vill man hårdnöta setlisten så den sitter i ryggmärgen så jag vet att jag kan leverera live och vara på topp varje gig, även trots att man är sjukt trött och sliten efter några dagar i en trång bil eller minibuss.
Däremot kan man känna lite leda efter en turne och då struntar jag i att öva några dagar, alternativt sitter å plinkar lite ackord bara för att rensa hjärnan.
Dessutom försöker jag alltid sträva efter att musik ska vara kul, det ska vara lika skoj att plocka upp gitarren som när man la den ifrån sig.
Sen tror jag faktiskt att just på grund av nattjobb, fackmöten, andra styrelsemöten, repning, så blir det inte så mycket tid att öva alla dagar i veckan, vilket gör att jag har mer lust när jag verkligen kan sitta en stund.
Hrmm, det blev lite novell över det hela, men poängen är väl att jag tror att alla vi går igenom lite svackor, stora och små och hittar olika sätt att hantera det på beroende på situation, alltså vart man är i livet, målsättning med mera.
